Nekades att publiceras

10 / 01 / 2024

I kören där jag sjunger är det en som ska göra en tidning. Jag skickade in ett bidrag med hopp om att få publiceras, men texten nekades. Redaktörerna tyckte att mitt bidrag var för svårt, att innehållet inte var lättillgängligt. Min text handlade om två företeelser som jag stör mig på i dagens arkitektur och inredning, nämligen stora fönster och stora soffor.

Att skriva en riktig debattartikel i ämnet vore fel för deras publikation, trodde jag. I varje fall ville jag skriva min text med en ton, eller stil, som jag gillar. Här är texten som nekades:

Stora fönster & soffmöbler sliter

Stora fönster på nybyggda hus är en styggelse, ytliga och skapandes en visuell obalans. De massiva glasytorna sticker lika mycket i ögonen som om prinsessan Estelle iförd galaklänning skulle vandra runt barfota kånkades på en säck lump.

Också från insidan sett är golv-till-tak fönstren ett otyg eftersom de omöjliggör rimlig möblering. De få kvarvarande väggområdena fylls snabbt av fåtöljer, hyllor och tavlor. Med frestade blickar iakttar husägaren de privata skyltfönstrens potential, ”om man ändå kunde ställa en bänk där”, men det går inte. Sanningsenligt rekommenderar inredningsarkitekterna en buffertzon på en meter mellan rutan och närmsta möbel.

Helkroppsfönstren orsakar även nervösa krypningar hos den som saknar exhibitionistisk läggning. De boende beslöjar därav fönstret varpå vitsen med denna glasvägg helt kan ifrågasättas. Grannskapets sanna voyeurer gläder sig förstås, utrustade med fågelkikare ugglandes i kringliggande buskage avnjuter de på distans kvällens dramer, gärna av så kallad stånkande natur, som pågår inne hos de husägare som ännu inte har erkänt för sig själva att två och en halvmetersgardiner bör monteras och därmed befästa att helväggsfönstret var ett misstag.

Jumbosoffan garanterar fortsatt horisontell livsstil

Lika illa som stora glasrutor är den nya slags familjesoffan modell gigant. De moderna sofforna har en nästan aristotelisk längtan mot att hela hushållet ska kunna ligga i X:et på varsin dyna. Glada av sina appar besväras familjen inte av att de en gång i tiden av arkitekten genomtänkta innerväggarna och eldstäderna måste rivas för att ge plats åt fåtöljer som på 60-talet hade setts som två-sitssoffor.

Golden retriever slukad av krokodil

08 / 02 / 2021

Nyligen såg jag ett hemvideoklipp på youtube av en familj som rastade sin hund i en flod full av krokodiler.

Filmklippet började med att visa en lycklig familj på utflykt vid ett vattendrag. Förväntan låg i luften och solen sken på den tidiga sommarmorgonen. Familjen bestod av en mamma, pappa och två pojkar i 8- och 10-årsåldern. De släppte lös sin hund som kastade sig ned i den svalkande floden där den plaskade runt som om det inte fanns någon morgondag. Efter en liten stund upptäckte pappan något slags främmande väsen längre ut i vattnet som gjorde hela familjen orolig. Hunden å sin sida blev nyfiken och simmade rakt ut mot det okända djuret som befann sig under vattenytan. Kanske var det en snäll flodhäst som ville leka?

Nu förstod familjen att det var en dum idé att rasta sitt älskade husdjur i krokodilfloden. Oroligt ropade de “Kom Pedro!”. Hunden simmade först i en cirkel som om den jagade en osynlig mört innan den tog riktning mot familjen och säkerheten, ännu omedveten om faran längre ut i vattnet. Krokodilen föreföll lyckligtvis ointresserad av det pälsklädda däggdjuret, men familjen vågade inte andas ut.

Då började rovdjuret att långsamt simma i golden retrieverns spår, men hundens försprång var stort.

Familjen blev rädd och med kontrollerade röster ropade de på sitt husdjur för att inte skrämma det. De försökte även att distrahera krokodilen genom att kasta pinnar på den. De flygande pinnarna påverkade inte krokodilen men Pedro blev på apporthumör. “Jipi, voff-voff!”

Pedro vände om och simmade i riktning pinnarna och krokodilen. De båda djuren närmade sig varandra och när bara centimetrar skiljde dem åt högg krokodilen den stackars hunden som var lika chanslös som en pirog i ett skruvstäd. Utan att hasta sänkte sig jägaren ned under ytan med sitt byte.

Barnen skrek och ett av dem började att tala i tungor. Mamman och pappan grät, de var oförstående över livets grymma nycker.  ”Varför? Hur kan världen vara så orättvis?”.

Är du puff ditt sviskon? Del 1

24 / 06 / 2019

-Är du puff ditt sviskon?
-Ja mannen, var på jupp igår.
-Coolt. Ring Brulle så har vi lucköppning.
-Shit jag kommer kräkas bara jag tänker på Château de Garage.
– Kom igen ditt sviskon, vi vill veta om de var någon skandal på fekken.
-Ok…

Kära bloggläsare, känner du dig förvirrad? Då är du i gott sällskap, vi är många som kliar våra huvuden efter att ha läst ovanstående. Är det ens en dialog? Eller är det ett kodspråk från en främmande civilisation? Nja, det är lite av båda faktiskt, ordväxlingen är ett exempel på ett helt vanligt samtal mellan svenska ungdomar. För att dechiffrera detta obegripliga pladder släppte nykterhetsförbundet redan år 2003 en ordparlör med de vanligaste slangorden bland våra unga. Syftet var att hjälpa föräldrar förstå vad tonåringarna talade om och slangorden i dialogen ovan är tagna just från den ordlistan. Förmodligen hjälpte parlören många oroliga föräldrar när det begav sig. Jag misstänker att orden är ännu mer etablerade idag.

Översättning:
Sviskon = Miffo
Puff = Bakfull
Jupp = Fest
Lucköppning = Genomgång av gårdagen, minnesluckor fylls i.
Château de Garage = Hembränt
Fekke = Fest
Detta var alla ord jag minns ur Tonårsparlören.

-Är du puff dit sviskon? DEL 2

Engelska översättningar:

Bad boy = Stygg gosse.
Bang for the bucks = Pang för pengarna

You get pie in the sky when you die = Du får smör ovanför när du dör.
Cyberspace = Cyberrymden

Meatspace = Köttrymden.
Köttrymden är den kroppsliga verkligheten i motsats till den digitala verkligheten i cyberrymden.

Influencer = Påverkansperson

Trappfallet

20 / 04 / 2019

År 2003, 2004 eller 2005 slog jag på statstelevisionen och kom mitt in i ett amerikanskt tv-program om ett rättsfall. En man var anklagad för att ha mördat sin hustru, hon hade död hittats av honom längst ned i trappen i parets bostad. Hade hon fallit? Allt verkade autentiskt och jag sögs rakt in i historien.

I mina ögon var det häpnadsväckande att ett filmteam fick följa en utredning och rättegång på så nära håll. Den första brottsplatsanalysen och flera av åklagarnas och advokaternas resonemang var filmade. Det var oemotståndligt intressant.

Då fick jag aldrig något svar på om mannen hade mördat eller inte och jag har tänkt på hans öde under årens lopp. Nu under denna påskledighet 2019 hittade jag till min glädje serien på Netflix och jag har hittills sett sex avsnitt.

Jag vill starkt rekommendera denna serie som än slå länge är fem plus! Fan vad lätt det är att sugas in i mannens öde. Spontant verkar det uppenbart att det är han som mördat hustrun. Det är extremt mycket blod och han har inget riktigt bra försvar. Men mannens advokat och hur fallet presenteras för tittarna får mig ändå att tvivla på hans skuld. Ju längre tid serien fortskrider desto mindre vill åklagarna och poliserna samarbeta med produktionsbolaget. All uppmärksamhet hamnar istället på den misstänkte. Det är övertygande gjort och nu sitter jag här och tänker att det måste ha varit den där sabla ugglan som flugit in i huset, puttat ned kvinnan för trappan och gjort slarvsylta av henne.

The Staircase är namnet på serien och den finns på Netflix och thepiratebay.

Hjälpa lampa

26 / 02 / 2019

Förra veckan lämnade jag in min cykel för reparation när affärsinnehavaren frågade mig om jag ville hjälpa honom med att beställa nya lampor till hans butik. Förvånad över att han lyckats beställa exakt alla varor till butiken själv, men tydligen inte lampor till taket, svarade jag “ja”. Jag ville gärna hjälpa honom med det.

Han visade på en hemsida vilka lampor han ville ha och när jag kom hem skrev jag direkt till lamphandlaren. Här tog jag ett beslut som har kostat mig en hel del tid. Jag misstänkte att cykelhandlaren inte skulle kunna få något ljus genom att bara beställa lampor, så jag frågade lamphandlaren vad mer som behövdes för att få allt att fungera. Med den frågan lämnade jag mitt mycket enkla uppdrag i att bara beställa lampor. Nu behövde jag ju åka tillbaka till cykelhandlaren med en offert, få ett godkännande av den sen lägga själva ordern.

Innan jag ens erbjöds en offert ville lamphandlaren veta företagsuppgifterna till cykelhandlaren. Detta för att vara säker på att vi var seriösa. Cykelhandlaren ville först inte lämna några uppgifter, men till slut övertalade jag honom. Jag kände vid det här laget att uppdraget att bara beställa lampor skulle innebära mycket mer jobb än så.

I alla fall fick jag en offert med de valda lamporna, ljusskenor, omvandlare och samlare, allt som behövdes för att få igång ljuset. Perfekt tänkte jag, nu åker jag till cykelhandlaren och säger vad proffsen rekommenderar och så beställer vi.

-Hej min ven, hvordan går det med lys, frågade cykelhandlaren när jag efter jobbet åkte till hans butik.
-Det går fint, jag frågade proffsen vad du behöver och här är deras rekommendation.
-Vad kosta den andre lampa?
-Jag vet inte. De uppgav bara priset på den här lampan. Jag frågade dem vad priset på både de lampor du var intresserad av var, men de svarade bara på vad en kostade.

Huset som Jan byggde (The house that Jack built) Recension

21 / 12 / 2018

Huset som Jan byggde (Originaltitel The House that Jack built) var en ytterst välgjord film som ändå får ynka två smørrebrød i betyg. Det låga betyget kommer av att huvudpersonen var så pass osympatisk att filmen blev ointressant. Allt annat i filmen får högsta möjliga betyg så jag applåderar skådespeleriet, fotot, klippningen, ljuset, rekvisitan, miljöerna och så vidare. Filmen är med andra ord sevärd för den som är det minsta intresserad av film.

Huset som Jan byggde handlar om seriemördaren Jan. Filmen hade kunnat blivit ren mordporr, men Lars von Trier lyckas få filmen att lyfta sig över det och handla om något mer när han låter den märklige Verge komma in i historien. Verge verkar vara någon form av jurist som Jan inte rår på. Vi får höra seriemördaren och Verge samtala emellan tillbakablickarna ur Jans morbida karriär. Exakt hur samtalen och de oförutsägbara slutscenerna ska tolkas är inte tydligt, men de ger ett historiskt sammanhang till mördande. Hänsynslöst våld har alltid följt i människans spår, och den rysliga frågan ligger outtalad i bakgrunden: Varför skulle vi vara förskonade från det känslokalla mördandet i vår fortsatta historia?